Likud tappar mandat till mitten och den religiösa högern

De senaste opinionsundersökningarna visar att Likud tappat mandat sedan beslutet att samköra vallistan med Israel Beiteinu. Från de 45 mandat som partierna förutspåddes få var för sig är den gemensamma listan nu nere i 33-34. Det är ett ganska kraftigt ras. Tydligt är att mittenpartierna Hatnua (Livni) och Yesh Atid (Yair Lapid) tagit röster från Likud, men också från Labor som nu ligger runt 17. Men den stora uppstickaren är som tidigare rapporterats den religiösa högerns Naftali Bennett, som i undersökningen får 12 mandat.

poll2812

Likud attackerade nyligen Bennett för hans uttalanden i en TV-intervju där Bennett sade att han skulle be om dispens utifall han beordrades utrymma bosättningar som IDF-soldat. Detta tolkades som att Bennett uttryckte stöd för vägran att utföra order och orsakade en del uppståndelse. Men händelsen – och Netanyahus påhopp på Bennett – verkar inte ha skadat Bennett  nämnvärt. Hans väljare stöder helt hans uppfattning om utrymning av bosättningar som ”fördrivning”. En hel del nationalreligiösa politiker inom Likud reagerade också med obehag inför Likuds attack mot Bennett och uppmanade den nationella högern att enas emot den verklige politiske motståndaren, Labor, Yesh Atid och Hatnua.

Just nu verkar det som om partierna är i färd med någon slags utmärkning av territorium. De markerar gränserna mellan sig själva och andra partier, och drar sig inte för påhopp inom det ”egna” lägret. Att mittenpartierna och Bennett stärkts påverkar förmodligen inte valresultatet, men har definitivt konsekvenser för hur starkt Likud Beiteinu blir och vad de kan kräva i framtida koalitionsförhandlingar. Här är alla möjligheter öppna, trots de ömsesidiga påhoppen. Labor är nog en trolig kandidat för Netanyahu, eftersom partiet inte utmanar Likud varken angående utrikespolitiken (palestinierna) eller de ultraortodoxa (kravet på militärtjänst). Shas likaså. Frågan är vilka ytterligare partier som går med. Kan Yesh Atid sitta i en regering med Shas? Kan Livni sitta i en regering med Bennett? Inte själva valet, utan koalitionsförhandlingarna och hur ministerierna ska delas upp blir det riktigt intressanta. Se utmärkt artikel på 972 mag: Netanyahu’s post-election coalition might be trickier than it seems.

Annonser

Ny opinionsundersökning

En ny färsk opinionsundersökning från Stanley Greenberg som gjordes för Labor. Högerblocket får 61, vänster-mittenblocket 54, och 5 mandat går till partier som inte tar sig över procentspärren. Men andelen osäkra är förmodligen mycket större, speciellt bland de yngre. Frågan är hur uppståndelsen kring Bennett (som nyligen sade sig förstå vapenvägran när det gäller utrymning av bosättningar) och Lieberman (nya vittnesuppgifter har kommit fram och ska granskas). En månad är lång tid. God Jul alla som firar!

polldec24

Intervju med Elazar Stern

En av anledningarna till att jag startade den här bloggen var möjligheten att visa nyanserna i den israeliska politiken, bredden i frågeställningarna och presentera nya och okända politiker. Tvåstatslösningen är inte bara något som Meretz förespråkar utan ett koncept som delas av breda grupper i den sionistiska vänstern och mitten. Religiösa människor röstar främst till höger av värdekonservativa och utrikespolitiska skäl, men är i ekonomiska frågor  nära vänstern och mitten då de ofta representerar svaga grupper i samhället. Men det finns också religiösa som går över blockgränsen och sällar sig till ett mitten- eller vänsterparti.

Yediots politiska helgbilaga har en lång och intressant intervju med ex-generalen Elazar Stern, fallskärmsjägare som innehaft en rad tunga militära poster. Stern, som bor i det nationalreligiösa samhället Hoshaya i nedre Galiléen, gick i pension 2008 och ägnade sig i några år åt ideellt arbete, bl a frågor angående ultraortodoxas militärtjänst och integrationssvårigheter bland etiopier i Israel. Men nu i december 2012 så beslöt sig Stern för att ansluta sig till Tzipi Livnis parti ”Hatnua” (han kandiderar på fjärde plats på partiets lista) vilket utlöste en del bestörtning bland grannar och anhöriga. De flesta på Hoshaya röstar Habayit Hayehudi, Otzma LeYisrael eller Likud. Många av Hoshayas söner och döttrar studerar i religiösa institutioner på Västbanken och bosätter sig där permanent. Under Gazautrymningen 2005 hissade samhällets rabbin en svart flagga över sitt hus i protest mot vad många nationalreligiösa, både innanför gröna linjen och i bosättningarna, kallar ”fördrivningen”. Att i en sådan politisk omgivning ansluta sig till ett parti som målat tvåstatslösningen på sin fana inför valet är inte på något sätt okontroversiellt.

”Hur kan en person som du, en av de bästa vi har, en person med värderingar, ansluta sig till några av de lägsta personer som finns i Israel: Amram Mitzna och Amir Peretz?” frågade en av hans bekanta anklagande.

”Se vad som händer här”, svarade Stern. ”En person som Amram Mitzna – general i IDF, två militära hederstecken, f d beorgmästare i Haifa som av ideella skäl tog ett arbete som borgmästare i Yeruham (liten stad i Negevöknen) – beskrivs som en av de lägsta personerna i Israel på grund av att han har andra politiska åsikter. (…) Inte bara de som bor i Hoshaya älskar landet. Även de som bor i Kfar Shmaryahu och Tel Aviv älskar landet.”

Stern vill bryta stereotypen att nationalism är lika med Likud, och att judendom är lika med vägran att acceptera en tvåstatslösning. ”Jag vill återföra nationalkänslan till människor som inte röstar Lieberman, Bibi eller Bennett. Jag vill förklara att det sanna ”judiska hemmet” inte nödvändigtvis är de som motsätter sig en tvåstatslösning.” Stern stödjer en tvåstatslösning, både av moraliska skäl (”jag är son till Förintelseöverlevande och kan inte stödja diskriminering och förödmjukelse gentemot minoriteterna i Israel”) och av nationella skäl. ”Jag tror att om det finns en lösning så är det tvåstatslösningen. Det finns ingen annan lösning. (…) Jag tror på Tzipi Livnis logik som skiljer på de stora bosättningsblocken och de politiska bosättningarna. (…) Netanyahus byggnadsplaner är en fiktion i politiska syften, opium åt folket. Men det är ett antiisraeliskt beslut som skadar Israels intressen.”

Hur många röster Stern lyckas fiska från det nationalreligiösa lägret återstår att se. Men hans kandidatur är enligt min åsikt viktig då den motverkar den religiös-sekulära uppdelningen i det israeliska samhället, något Stern är mycket medveten om. Den motverkar också delegitimiseringen av mitten-vänstern som ”antisionistisk” och ”antireligiös”, vilket är en myt och en lögn i syfte att måla Likud och högern som de enda patriotiska partierna. Livni, som också har Amram Mitzna på sin lista, kan komma att göra ett mycket bättre val än förutspått bara för några veckor sedan.

Likud släpper video: Vänsterns absurda teater

Likud fick för några dagar sedan kritik för sin obefintliga valkampanj. Netanyahu är ingen kandidat, förklarade sakkunniga kommentatorer, han är premiärminister. Så snart hans beslutsamma min börjar pryda reklamskyltar så är han inte längre Ledaren med stort L utan en kandidat av flera. Netanyahus strategi är att skapa rubriker i tidningarna, inte att presentera sin politik för allmänheten. Detta lär vara en av orsakerna till de många nyheterna om nya byggnadslov i bosättningar runt om Jerusalem: Netanyahu vill visa högern att han minsann inte bara pratar utan gör. Dessutom, tillade en politisk kommentator i TV, lägger Netanyahu upp en reserv av färdiga byggnadslov utifall att Obama och EU börjar visa tänderna efter valet. Då kan Netanyahu säga till högerpartierna: hör här, regeringen byggde mycket innan valet. Nu får ni förstå att vi har stor press på oss och inte kan bygga lika mycket som förut. Netanyahu sneglar alltså hela tiden åt konkurrensen från höger, inte åt vänstern som väl egentligen är de som borde utmana honom.

Men igår släppte Likud en video som attackerar vänsterpartierna och utlöste en del uppståndelse. 

Konceptet (som bygger på videon Potter Puppet Pals: The Mysterious Ticking Noise”, en av ina barns favoriter) är mycket enkelt: Shelly tjatar om staten och kapitalet, Yair Lapid är en spegelfixerad egotripp, Tzipi Livni är obeslutsam huruvida om hon ska kandidera eller inte, Zehava Gal’on skriker ”Slut på ockupationen”, Tzipi Livni och Shaul Mofaz sysslar med imbördes käbbel, Zehava Gal’on skriker ”Extremvänster”. Slutkören: ”Tillsammans ignorerar vi det verkliga livet/att ignorera verkligheten är hyckleri”. Shelly kommer på vad det är som tickar: ”Bara en atombomb”. Pang.  Ahmadinejad: ”Det är bara en atombomb i fredligt syfte”.  Om någon missat poängen: Vänstern är sysselsatt med egotrippar, inbördes käbbel och tröttsamma socialistiska mantran och ignorerar helt de strategiska hoten mot Israel.

Likuds slogan lyder ”En stark premiärminister – ett starkt Israel”. Man behöver nog inte vara råfeminist för att tycka att detta är en aningen förenklad, styrkefixerad och tröttsam slogan. Men samtidigt är hoten mot Israel mycket verkliga. En kommunalpolitiker från Lod uttryckte just detta i radion i eftermiddags. ”Netanyahu är den enda som kan stå upp mot de faror som hotar Israel”, sade han. Han är inte ensam. För att utmana det konceptet behöver två saker ske: världssamfundet måste vara mycket tydligt på Israels sida gentemot hotbilderna i regionen (som inte på något sätt inskränker sig till enbart Iran), och vänster-mittenpartierna måste ena sig och presentera en plan för hur dessa hot ska bemötas. Så länge varje parti fokuserar enbart på ett problem i taget så får vi en haltande och mycket otillfredsställande valkampanj, där den starke och stabile har stort försprång framför tjafsande gaphalsar.

Arabiska partier och valdeltagandet i den arabiska sektorn

En arbetskollega, kristen palestinska från Nasaret, berättade vid lunchen att hon inte är säker på att hon kommer att rösta i nästa val. ”Intagningskravet i arabiska partier är att du måste vara korrupt”, sade hon. ”Eventuellt röstar jag Hadash, men egentligen känns det som om ingen representerar mig”. Hon är ung, har universitetsexamen från Israels tekniska universitet Technion i Haifa och jobbar med kvalitetskontroll på ett hitechföretag. Känslan att ingen representerar henne delar hon med många andra i Nasaret och andra arabiska samhällen i Israel. I valet 2009 låg valdeltagandet totalt på 64.7%, och bara 53% i den arabiska sektorn.

För en utmärkt analys av orsaker, förklaringar och trender, se Israeli Democracy Institutes rapport från 2009: Participation, Abstention and Boycott: Trends in Arab Voter Turnout in Israeli Elections. Från att tidigare varit en fråga om ”hur kommer Israels arabiska medborgare att rösta” (dvs, kommer de att rösta på sionistiska eller antisionistiska partier), så handlar det idag mer om ”kommer Israels arabiska medborgare att rösta eller bojkotta valen”. Orsakerna till detta är naturligtvis komplexa, men rapporten identifierar ett antal återkommande teman:

1. Minskat intresse för politiken i det israeliska samhället som helhet (#politikerförakt).

2. Ökat medvetande om den arabiska sektorns marginella ställning och minimala inflytande över israelisk politik.

3. Missnöje med de arabiska politikerna på grund av deras oförmåga att skapa förändring och för att de övergivit de ”vanliga” medborgarnas intressen till förmån för den nationella palestinska kampen.

4. Vägran att rösta i protest mot den politiska verkligheten (konflikten med palestinierna). Vissa grupper betraktar valdeltagande som en splittring av det palestinska folket, mellan de som bor i Israel och de som befinner sig på Västbanken, i Gaza eller utanför landet. Den islamiska rörelsens norra gren ser valdeltagande som inkompatibelt med islam.

Organisationen Adalah – Legal Center for Arab Minority Rights in Israel har lagt upp ett informativt Q&A: Israeli Elections and Arab Parlamentarians om Israels arabiska partier i valen 2013, inklusive detaljer angående försök att stoppa deras medverkan genom petitioner till Israels centrala valkommitté. Om dessa petitioner röstats igenom kan beslutet överklagas till Högsta Domstolen. Inga arabiska partier har hindrats av HD från att delta i valet sedan 1965.