Medvind för den religiösa högern i det israeliska valet

Svenska media har börjat bevaka det israeliska valet. Igår var jag med i ett inslag i Människor och Tro (scrolla ner till ”Medvind för den religiösa högern inför valet i Israel”) och pratade om religiösa partier i Israel, främst om det nationalreligiösa partiet Habayit Hayehudi (Judiska Hemmet) som enligt opinionsmätningar kommer att bli Israels tredje största parti, efter Likud-Israel Beiteinu och Labor.

Radioinslag har en tendens att bli kortare än planerat, så även denna gång. Vi fick med en hel del viktig information men då jag tror att många kan vara intresserade av de frågor som inte hann komma upp så lägger jag upp de preliminära frågor som vi diskuterade inför programmet här, inklusive mina svar med vissa omskrivningar.

Hur är stämningen inför valet?

Valkampanjen är i full gång på gatorna och i media, inte minst i sociala media. Men stämningen är inte speciellt upphetsad, även om diskussionerna på jobbet blivit lite mer intensiva den senaste veckan. Många israeler, 15% enligt den senaste undersökningen, är fortfarande inte säkra på vilket parti de kommer att rösta på. Men de flesta rör sig inom ”vänstern-mitten” respektive ”högern”, inte mellan dem.

Enligt alla opinionsundersökningar kommer premiärminister Netanyahu vara den som bildar regering. Likud har gått samman med ultranationalisten Avigdor Liebermans Yisrael Beitenu på en gemensam lista – varför har de gjort så?

I ett instabilt Mellanöstern så är styrka och stabilitet något tryggt och positivt som attraherar väljare. Netanyahu och Liebermans lista förutspåddes av partiernas rådgivare Arthur Finkelstein få upp emot 45 mandat. Men strategin verkar inte alls ha fungerat så bra som man tänkt, de har stadigt sjunkit i mätningarna och ligger idag på 32-33 mandat.

Det finns ju många små religiöst färgade partier på högerkanten. Det nationalreligiösa partiet Habayit Hayehudi/Det judiska hemmet med ledaren Naftali Bennett i spetsen har vind i seglen och är enligt opinionsmätningar, det tredje största partiet, varför lockas så många israeler av ett uttalat nationalreligiöst parti?

 Mycket hänger på Bennetts personliga framtoning och bakgrund. Han är ung, runt 40, gjorde militärtjänst i ett elitförband (samma som Ehud Barak och Netanyahu), han är religiös men gift med en kvinna från ett sekulärt hem. Bennett pratar som en ”vanlig” israel, någon som många kan identifiera sig med. Han är mycket driven och energisk. Han känner till medelklassens ekonomiska situation, han var aktiv i en reservistprotest efter det andra Libanonkriget. Partilistan har en sekulär ung kvinna på 5:e plats och driver även frågor som rör medelklassen (en lösning av bostadskrisen, militärtjänst för ultraortodoxa).För dem som även delar partiets syn på konflikten med palestinierna och vad som ska hända med de ockuperade områdena (Västbanken, eller Judeen och Samarien) så är Bennett ett attraktivt val.

Hur viktig är deras religiösa profil för framgångarna?

De har faktiskt tonat ner sin religiösa profil, bland annat genom att ge den sekulära kvinnan Ayelet Shaked (36) stor plats i valkampanjen. De betonar ”judiska värderingar”, vikten av judisk identitet, kultur, historia och tradition, men kräver t ex en reform av rabbinatet som idag styrs av ultraortodoxa, och de strävar aktivt efter att inkludera sekulära israeler. Samtidigt så har partiets kandidater med kopplingar till rabbiner med mer radikala åsikter angående religion och bosättningar t ex fått en plats i skymundan. Så den religiösa profilen är absolut del av partiets valprogram, speciellt angående skolväsendet, men det är bara en del.

Hur ser deras agenda ut?

Valprogrammet bygger på grundprincipen att Israel är en judisk stat med demokratiskt styrelseskick. Betoning på ”judisk”. Detta kommer främst till uttryck inom skolväsendet och utbildningsfrågor: Judiska Hemmet vill ha större tonvikt på judisk historia, det judiska folkets nationalhjältar från biblisk tid och fram till sionismen.

Judiska Hemmet för en inkluderande politik riktad mot medelklassen, vilket kommer till uttryck i följande frågor:

  • Militärtjänst: alla ska med, men också civiltjänst (för ultraortodoxa). Mycket stor betoning på detta i valkampanjen med Bennett i fokus som f d elitsoldat och aktiv i reserviströrelsen som protesterade mot hur det andra Libanonkriget sköttes.
  • Ekonomi: liberal ekonomisk politik, sänka skatter för medelklassen, lösa bostadsproblemen.
  • Byggande: stödja periferin, dvs Negev, Galileen och Judeen-Samarien. Israels arabiska medborgare: ökad integration av dem som stöder staten, hårdare tag för dem som kritiserar staten och IDF.

Judiska Hemmets tydliga högerpositioner kommer främst till uttryck angående utrikespolitiken och synen på Israels demokratiska institutioner, som de anser domineras av en vänsterelit.

  • Palestinierna (”den israelisk-arabiska konflikten”) har Judiska Hemmet ett eget förslag till lösning som innebär att Israel ska annektera C-områden och ge palestinierna där israeliskt medborgarskap. På inga villkor ska en palestinsk stat upprättas.
  • Demokratiska institutioner: Judiska Hemmet vill ha mer ”balans” i rättsväsendet, dvs fler nationalreligiösa domare och en högre status för judisk lag som även ska få ökat inflytande i lagstiftningen. Likaså förespråkar man ”balans” i media, dvs att religiösa perspektiv och högerpositioner får större plats och täckning i media. Judiska Hemmet är mycket kritiska till organisationer som kritiserar regeringspolitiken (NGOs) och vill förbjuda finansiering av organisationer som kritiserar IDF eller Israels politik.

Kan det judiska hemmet med sin karimatiske ledare Bennett bli en koalitionspartner för Likud?

 Den frågan diskuterar israeliska politiska kommentatorer mycket flitigt. Det blir troligen så. Visserligen har Likud attackerat bennett ganska hårt under valrörelsen (vapenvägran-bosättningar, extrem partilista), men det nationalreligiösa partiet har alltid varit en av Netanyahus ”naturliga koalitionspartners”. Tidningen ”Israel Hayom” citerar idag högt uppsatta Likudmedlemmar som säger att Netanyahu kommer att bilda en ”nationell” regering, vilket främst betyder Likud och Judiska Hemmet.

Bennett har upprepade gånger betonat att det Judiska Hemmet vill vara en stabil koalitionspartner i en framtida högerregering, och varnat för försök att ta in mittenpartier i regeringen istället för det Judiska Hemmet.

Det finns också rent ortodoxa partier -vad vill de?

De är klassiska särintressepartier. De vill ha budgetstöd till sitt skolsystem och sina institutioner,  bevara sabbaten (motsätter sig kollektivtrafik på sabbaten), bevara judiska gravar (protester mot akutmottagningen vid Barzilai-sjukhuset i Ashkelon).

Den främsta ideologiska skillnaden mellan ultraortodoxa och nationalreligiösa partier är synen på staten Israel. För de ultraortodoxa har staten Israel ingen religiös betydelse, den rätta vägen är enbart att hålla buden och vänta på Messias. För de nationalreligiösa är staten Israel en del av frälsningshistorien, en glimt av den messianska tiden. Därför har de också diametralt olika inställning till staten och dess institutioner.

Hur stort inflytande har rabbiner i politiken?

Väldigt stor i de ultraortodoxa partierna som Förenade Torahjudendomen och i Shas där de styr partierna och user kandidaterna.  I det Judiska Hemmet väljs kandidaterna demokratiskt. Där handlar det mer om att de individuella partimedlemmarna har nära kontakter med olika rabbiner, rådgör med dem och stöder sig på deras beslut.

Nu har vi pratat om landets judiska väljare, hur röstar Israels religiös minoriteter?

Den arabiska minoriteten har ett mycket lågt valdeltagande, runt 55%. De röstar främst på olika arabiska partier, som är mycket olika inbördes precis som de judiska. Men i den arabiska sektorn känner många att de inte kan påverka den politiska processen och väljer att avstå från att rösta, i protest eller av likgiltighet.

Den som bildar regering i Israel måste alltid ta hjälp av småpartier som då får vågmästarställning – ditt tips – hur ser det ut  när rösterna är räknade tror du?

Oj…Jag tror att Netanyahu kommer att bilda regering med sina ”naturliga koalitionspartners”, som han kallar dem – de ultraortodoxa och det Judiska Hemmet. Men för att balansera upp det lite kommer han att göra stora ansträngningar att få med några av mittenpartierna, som Yesh Atid och Kadima. Han vill på inga villkor vara på vänsterkanten i en högerextrem koalition. det vore för mycket huvudvärk. Därför blir det mycket intressant att se hur många mandat de små och mellanstora partierna lyckas uppnå, för det kan komma att bli avgörande för vilken karaktär Israels nästa regering får.

Annonser

Vilka frågor intresserar israelerna?

I svenska media råder en tendens att huvudsakligen betrakta Israel  genom konfliktprismat. Ur den synvinkeln blir de enda relevanta frågeställningarna inför valet ”Kommer israelerna att rösta för ett parti som stödjer en tvåstatslösning? Om inte, hur kommer det att påverka palestinierna”?

Från min horisont känns detta ungefär som om jag skulle analysera det svenska valet enbart utifrån invandringsfrågan, eller det amerikanska valet utifrån USA:s relation till Israel. Precis som judar i USA inte bara röstar enligt partiernas och kongressledamöternas inställning till Israel så röstar israeler inte bara enligt vilken åsikt de har angående en tvåstatslösning, även om det är en av de viktiga frågorna som israeliska partier måste ta ställning till.

Vilka frågor avgör då hur israelerna röstar? En utmärkt opinionsundersökning i Times of Israel visar att hela 43% av de utfrågade uppgav att ekonomiska frågor är de viktigaste i valet. Långt därefter kommer relationen till palestinierna, utbildning/skolväsendet, hotet från Iran, instabiliteten i regionen (säkerhetspolitik) och de ultraortodoxa (relationen stat-religion). Mycket grundlig och bra info som på ett åskådligt sätt förklarar frågeställningarna som intresserar israeler från olika politiska läger.

Livni, Lapid och Yachimovich samtalar om enad linje

Pluralism och mångfald är bra, men snuttifieringen i det politiska landskapet i Israel når höjder som ofta lamslår beslutsfattandet, såväl i regeringen som i oppositionen. Inför det kommande valet så är myllret av så kallade mitten-vänsterpartier (Hatnua, Kadima, Yesh Atid och Labor) ganska obegripligt för en utomstående då de i mycket har samma övergripande värderingar och fokuserar på de frågor som intresserar den israeliska medelklassen. För några dagar sedan gjorde Tzipi Livni (Hatnua) ett utspel i TV där hon kallade på Lapid och Yachimovich att bilda ett gemensamt block mot Netanyahu. Problemet är att Yachimovich redan lovat att Labor ser sig som ett alternativ till regeringen och vägrar gå med i en Netanyahuledd koalition. Så inte Livni och speciellt inte Lapid, som vill påverka regeringen inifrån och definitivt inte har några problem att sitta med Netanyahu. Å andra sidan säger han att Yesh Atid inte kommer att bli ett fikonlöv i en högerextrem Likud Beiteinu-regering bestående av Likud, Israel Beiteinu, Shas, Jewish Home och United Torah Judaism, det vore politiskt självmord.

Livni, Lapid och Yachimovich har träffats för att samtala, men någon allians uppstod inte ur samtalet. För Likud är detta naturligtvis en pluspoäng: vänstern-mitten är splittrad och saknar den gemensamma linje som är nödvändig för att kunna styra landet. Men det är fortfarande två veckor kvar till valet, och hela åtta mandat ligger i opinionsundersökningarna fortfarande på partier som eventuellt inte tar sig över procentspärren (2%). Valdeltagandet kommer att spela stor roll för valresultatet. I sekulära Tel Aviv röstar bara 58% av de röstberättigade medan 74% i det ultraortodoxa Bnei Brak går till valurnorna (och där röstar för det parti som deras rabbin förespråkar, oftast United Torah Judaism). Utmaningen för vänstern-mitten är att få sina väljare lika motiverade som den religiösa högern och att samarbeta som en enad front. Lättare sagt än gjort, men ansatserna tyder på att detta inte är helt omöjligt. Om inte före så efter valet.

Likud tappar mandat till mitten och den religiösa högern

De senaste opinionsundersökningarna visar att Likud tappat mandat sedan beslutet att samköra vallistan med Israel Beiteinu. Från de 45 mandat som partierna förutspåddes få var för sig är den gemensamma listan nu nere i 33-34. Det är ett ganska kraftigt ras. Tydligt är att mittenpartierna Hatnua (Livni) och Yesh Atid (Yair Lapid) tagit röster från Likud, men också från Labor som nu ligger runt 17. Men den stora uppstickaren är som tidigare rapporterats den religiösa högerns Naftali Bennett, som i undersökningen får 12 mandat.

poll2812

Likud attackerade nyligen Bennett för hans uttalanden i en TV-intervju där Bennett sade att han skulle be om dispens utifall han beordrades utrymma bosättningar som IDF-soldat. Detta tolkades som att Bennett uttryckte stöd för vägran att utföra order och orsakade en del uppståndelse. Men händelsen – och Netanyahus påhopp på Bennett – verkar inte ha skadat Bennett  nämnvärt. Hans väljare stöder helt hans uppfattning om utrymning av bosättningar som ”fördrivning”. En hel del nationalreligiösa politiker inom Likud reagerade också med obehag inför Likuds attack mot Bennett och uppmanade den nationella högern att enas emot den verklige politiske motståndaren, Labor, Yesh Atid och Hatnua.

Just nu verkar det som om partierna är i färd med någon slags utmärkning av territorium. De markerar gränserna mellan sig själva och andra partier, och drar sig inte för påhopp inom det ”egna” lägret. Att mittenpartierna och Bennett stärkts påverkar förmodligen inte valresultatet, men har definitivt konsekvenser för hur starkt Likud Beiteinu blir och vad de kan kräva i framtida koalitionsförhandlingar. Här är alla möjligheter öppna, trots de ömsesidiga påhoppen. Labor är nog en trolig kandidat för Netanyahu, eftersom partiet inte utmanar Likud varken angående utrikespolitiken (palestinierna) eller de ultraortodoxa (kravet på militärtjänst). Shas likaså. Frågan är vilka ytterligare partier som går med. Kan Yesh Atid sitta i en regering med Shas? Kan Livni sitta i en regering med Bennett? Inte själva valet, utan koalitionsförhandlingarna och hur ministerierna ska delas upp blir det riktigt intressanta. Se utmärkt artikel på 972 mag: Netanyahu’s post-election coalition might be trickier than it seems.

Ny opinionsundersökning

En ny färsk opinionsundersökning från Stanley Greenberg som gjordes för Labor. Högerblocket får 61, vänster-mittenblocket 54, och 5 mandat går till partier som inte tar sig över procentspärren. Men andelen osäkra är förmodligen mycket större, speciellt bland de yngre. Frågan är hur uppståndelsen kring Bennett (som nyligen sade sig förstå vapenvägran när det gäller utrymning av bosättningar) och Lieberman (nya vittnesuppgifter har kommit fram och ska granskas). En månad är lång tid. God Jul alla som firar!

polldec24

Intervju med Elazar Stern

En av anledningarna till att jag startade den här bloggen var möjligheten att visa nyanserna i den israeliska politiken, bredden i frågeställningarna och presentera nya och okända politiker. Tvåstatslösningen är inte bara något som Meretz förespråkar utan ett koncept som delas av breda grupper i den sionistiska vänstern och mitten. Religiösa människor röstar främst till höger av värdekonservativa och utrikespolitiska skäl, men är i ekonomiska frågor  nära vänstern och mitten då de ofta representerar svaga grupper i samhället. Men det finns också religiösa som går över blockgränsen och sällar sig till ett mitten- eller vänsterparti.

Yediots politiska helgbilaga har en lång och intressant intervju med ex-generalen Elazar Stern, fallskärmsjägare som innehaft en rad tunga militära poster. Stern, som bor i det nationalreligiösa samhället Hoshaya i nedre Galiléen, gick i pension 2008 och ägnade sig i några år åt ideellt arbete, bl a frågor angående ultraortodoxas militärtjänst och integrationssvårigheter bland etiopier i Israel. Men nu i december 2012 så beslöt sig Stern för att ansluta sig till Tzipi Livnis parti ”Hatnua” (han kandiderar på fjärde plats på partiets lista) vilket utlöste en del bestörtning bland grannar och anhöriga. De flesta på Hoshaya röstar Habayit Hayehudi, Otzma LeYisrael eller Likud. Många av Hoshayas söner och döttrar studerar i religiösa institutioner på Västbanken och bosätter sig där permanent. Under Gazautrymningen 2005 hissade samhällets rabbin en svart flagga över sitt hus i protest mot vad många nationalreligiösa, både innanför gröna linjen och i bosättningarna, kallar ”fördrivningen”. Att i en sådan politisk omgivning ansluta sig till ett parti som målat tvåstatslösningen på sin fana inför valet är inte på något sätt okontroversiellt.

”Hur kan en person som du, en av de bästa vi har, en person med värderingar, ansluta sig till några av de lägsta personer som finns i Israel: Amram Mitzna och Amir Peretz?” frågade en av hans bekanta anklagande.

”Se vad som händer här”, svarade Stern. ”En person som Amram Mitzna – general i IDF, två militära hederstecken, f d beorgmästare i Haifa som av ideella skäl tog ett arbete som borgmästare i Yeruham (liten stad i Negevöknen) – beskrivs som en av de lägsta personerna i Israel på grund av att han har andra politiska åsikter. (…) Inte bara de som bor i Hoshaya älskar landet. Även de som bor i Kfar Shmaryahu och Tel Aviv älskar landet.”

Stern vill bryta stereotypen att nationalism är lika med Likud, och att judendom är lika med vägran att acceptera en tvåstatslösning. ”Jag vill återföra nationalkänslan till människor som inte röstar Lieberman, Bibi eller Bennett. Jag vill förklara att det sanna ”judiska hemmet” inte nödvändigtvis är de som motsätter sig en tvåstatslösning.” Stern stödjer en tvåstatslösning, både av moraliska skäl (”jag är son till Förintelseöverlevande och kan inte stödja diskriminering och förödmjukelse gentemot minoriteterna i Israel”) och av nationella skäl. ”Jag tror att om det finns en lösning så är det tvåstatslösningen. Det finns ingen annan lösning. (…) Jag tror på Tzipi Livnis logik som skiljer på de stora bosättningsblocken och de politiska bosättningarna. (…) Netanyahus byggnadsplaner är en fiktion i politiska syften, opium åt folket. Men det är ett antiisraeliskt beslut som skadar Israels intressen.”

Hur många röster Stern lyckas fiska från det nationalreligiösa lägret återstår att se. Men hans kandidatur är enligt min åsikt viktig då den motverkar den religiös-sekulära uppdelningen i det israeliska samhället, något Stern är mycket medveten om. Den motverkar också delegitimiseringen av mitten-vänstern som ”antisionistisk” och ”antireligiös”, vilket är en myt och en lögn i syfte att måla Likud och högern som de enda patriotiska partierna. Livni, som också har Amram Mitzna på sin lista, kan komma att göra ett mycket bättre val än förutspått bara för några veckor sedan.

Likud släpper video: Vänsterns absurda teater

Likud fick för några dagar sedan kritik för sin obefintliga valkampanj. Netanyahu är ingen kandidat, förklarade sakkunniga kommentatorer, han är premiärminister. Så snart hans beslutsamma min börjar pryda reklamskyltar så är han inte längre Ledaren med stort L utan en kandidat av flera. Netanyahus strategi är att skapa rubriker i tidningarna, inte att presentera sin politik för allmänheten. Detta lär vara en av orsakerna till de många nyheterna om nya byggnadslov i bosättningar runt om Jerusalem: Netanyahu vill visa högern att han minsann inte bara pratar utan gör. Dessutom, tillade en politisk kommentator i TV, lägger Netanyahu upp en reserv av färdiga byggnadslov utifall att Obama och EU börjar visa tänderna efter valet. Då kan Netanyahu säga till högerpartierna: hör här, regeringen byggde mycket innan valet. Nu får ni förstå att vi har stor press på oss och inte kan bygga lika mycket som förut. Netanyahu sneglar alltså hela tiden åt konkurrensen från höger, inte åt vänstern som väl egentligen är de som borde utmana honom.

Men igår släppte Likud en video som attackerar vänsterpartierna och utlöste en del uppståndelse. 

Konceptet (som bygger på videon Potter Puppet Pals: The Mysterious Ticking Noise”, en av ina barns favoriter) är mycket enkelt: Shelly tjatar om staten och kapitalet, Yair Lapid är en spegelfixerad egotripp, Tzipi Livni är obeslutsam huruvida om hon ska kandidera eller inte, Zehava Gal’on skriker ”Slut på ockupationen”, Tzipi Livni och Shaul Mofaz sysslar med imbördes käbbel, Zehava Gal’on skriker ”Extremvänster”. Slutkören: ”Tillsammans ignorerar vi det verkliga livet/att ignorera verkligheten är hyckleri”. Shelly kommer på vad det är som tickar: ”Bara en atombomb”. Pang.  Ahmadinejad: ”Det är bara en atombomb i fredligt syfte”.  Om någon missat poängen: Vänstern är sysselsatt med egotrippar, inbördes käbbel och tröttsamma socialistiska mantran och ignorerar helt de strategiska hoten mot Israel.

Likuds slogan lyder ”En stark premiärminister – ett starkt Israel”. Man behöver nog inte vara råfeminist för att tycka att detta är en aningen förenklad, styrkefixerad och tröttsam slogan. Men samtidigt är hoten mot Israel mycket verkliga. En kommunalpolitiker från Lod uttryckte just detta i radion i eftermiddags. ”Netanyahu är den enda som kan stå upp mot de faror som hotar Israel”, sade han. Han är inte ensam. För att utmana det konceptet behöver två saker ske: världssamfundet måste vara mycket tydligt på Israels sida gentemot hotbilderna i regionen (som inte på något sätt inskränker sig till enbart Iran), och vänster-mittenpartierna måste ena sig och presentera en plan för hur dessa hot ska bemötas. Så länge varje parti fokuserar enbart på ett problem i taget så får vi en haltande och mycket otillfredsställande valkampanj, där den starke och stabile har stort försprång framför tjafsande gaphalsar.