Medvind för den religiösa högern i det israeliska valet

Svenska media har börjat bevaka det israeliska valet. Igår var jag med i ett inslag i Människor och Tro (scrolla ner till ”Medvind för den religiösa högern inför valet i Israel”) och pratade om religiösa partier i Israel, främst om det nationalreligiösa partiet Habayit Hayehudi (Judiska Hemmet) som enligt opinionsmätningar kommer att bli Israels tredje största parti, efter Likud-Israel Beiteinu och Labor.

Radioinslag har en tendens att bli kortare än planerat, så även denna gång. Vi fick med en hel del viktig information men då jag tror att många kan vara intresserade av de frågor som inte hann komma upp så lägger jag upp de preliminära frågor som vi diskuterade inför programmet här, inklusive mina svar med vissa omskrivningar.

Hur är stämningen inför valet?

Valkampanjen är i full gång på gatorna och i media, inte minst i sociala media. Men stämningen är inte speciellt upphetsad, även om diskussionerna på jobbet blivit lite mer intensiva den senaste veckan. Många israeler, 15% enligt den senaste undersökningen, är fortfarande inte säkra på vilket parti de kommer att rösta på. Men de flesta rör sig inom ”vänstern-mitten” respektive ”högern”, inte mellan dem.

Enligt alla opinionsundersökningar kommer premiärminister Netanyahu vara den som bildar regering. Likud har gått samman med ultranationalisten Avigdor Liebermans Yisrael Beitenu på en gemensam lista – varför har de gjort så?

I ett instabilt Mellanöstern så är styrka och stabilitet något tryggt och positivt som attraherar väljare. Netanyahu och Liebermans lista förutspåddes av partiernas rådgivare Arthur Finkelstein få upp emot 45 mandat. Men strategin verkar inte alls ha fungerat så bra som man tänkt, de har stadigt sjunkit i mätningarna och ligger idag på 32-33 mandat.

Det finns ju många små religiöst färgade partier på högerkanten. Det nationalreligiösa partiet Habayit Hayehudi/Det judiska hemmet med ledaren Naftali Bennett i spetsen har vind i seglen och är enligt opinionsmätningar, det tredje största partiet, varför lockas så många israeler av ett uttalat nationalreligiöst parti?

 Mycket hänger på Bennetts personliga framtoning och bakgrund. Han är ung, runt 40, gjorde militärtjänst i ett elitförband (samma som Ehud Barak och Netanyahu), han är religiös men gift med en kvinna från ett sekulärt hem. Bennett pratar som en ”vanlig” israel, någon som många kan identifiera sig med. Han är mycket driven och energisk. Han känner till medelklassens ekonomiska situation, han var aktiv i en reservistprotest efter det andra Libanonkriget. Partilistan har en sekulär ung kvinna på 5:e plats och driver även frågor som rör medelklassen (en lösning av bostadskrisen, militärtjänst för ultraortodoxa).För dem som även delar partiets syn på konflikten med palestinierna och vad som ska hända med de ockuperade områdena (Västbanken, eller Judeen och Samarien) så är Bennett ett attraktivt val.

Hur viktig är deras religiösa profil för framgångarna?

De har faktiskt tonat ner sin religiösa profil, bland annat genom att ge den sekulära kvinnan Ayelet Shaked (36) stor plats i valkampanjen. De betonar ”judiska värderingar”, vikten av judisk identitet, kultur, historia och tradition, men kräver t ex en reform av rabbinatet som idag styrs av ultraortodoxa, och de strävar aktivt efter att inkludera sekulära israeler. Samtidigt så har partiets kandidater med kopplingar till rabbiner med mer radikala åsikter angående religion och bosättningar t ex fått en plats i skymundan. Så den religiösa profilen är absolut del av partiets valprogram, speciellt angående skolväsendet, men det är bara en del.

Hur ser deras agenda ut?

Valprogrammet bygger på grundprincipen att Israel är en judisk stat med demokratiskt styrelseskick. Betoning på ”judisk”. Detta kommer främst till uttryck inom skolväsendet och utbildningsfrågor: Judiska Hemmet vill ha större tonvikt på judisk historia, det judiska folkets nationalhjältar från biblisk tid och fram till sionismen.

Judiska Hemmet för en inkluderande politik riktad mot medelklassen, vilket kommer till uttryck i följande frågor:

  • Militärtjänst: alla ska med, men också civiltjänst (för ultraortodoxa). Mycket stor betoning på detta i valkampanjen med Bennett i fokus som f d elitsoldat och aktiv i reserviströrelsen som protesterade mot hur det andra Libanonkriget sköttes.
  • Ekonomi: liberal ekonomisk politik, sänka skatter för medelklassen, lösa bostadsproblemen.
  • Byggande: stödja periferin, dvs Negev, Galileen och Judeen-Samarien. Israels arabiska medborgare: ökad integration av dem som stöder staten, hårdare tag för dem som kritiserar staten och IDF.

Judiska Hemmets tydliga högerpositioner kommer främst till uttryck angående utrikespolitiken och synen på Israels demokratiska institutioner, som de anser domineras av en vänsterelit.

  • Palestinierna (”den israelisk-arabiska konflikten”) har Judiska Hemmet ett eget förslag till lösning som innebär att Israel ska annektera C-områden och ge palestinierna där israeliskt medborgarskap. På inga villkor ska en palestinsk stat upprättas.
  • Demokratiska institutioner: Judiska Hemmet vill ha mer ”balans” i rättsväsendet, dvs fler nationalreligiösa domare och en högre status för judisk lag som även ska få ökat inflytande i lagstiftningen. Likaså förespråkar man ”balans” i media, dvs att religiösa perspektiv och högerpositioner får större plats och täckning i media. Judiska Hemmet är mycket kritiska till organisationer som kritiserar regeringspolitiken (NGOs) och vill förbjuda finansiering av organisationer som kritiserar IDF eller Israels politik.

Kan det judiska hemmet med sin karimatiske ledare Bennett bli en koalitionspartner för Likud?

 Den frågan diskuterar israeliska politiska kommentatorer mycket flitigt. Det blir troligen så. Visserligen har Likud attackerat bennett ganska hårt under valrörelsen (vapenvägran-bosättningar, extrem partilista), men det nationalreligiösa partiet har alltid varit en av Netanyahus ”naturliga koalitionspartners”. Tidningen ”Israel Hayom” citerar idag högt uppsatta Likudmedlemmar som säger att Netanyahu kommer att bilda en ”nationell” regering, vilket främst betyder Likud och Judiska Hemmet.

Bennett har upprepade gånger betonat att det Judiska Hemmet vill vara en stabil koalitionspartner i en framtida högerregering, och varnat för försök att ta in mittenpartier i regeringen istället för det Judiska Hemmet.

Det finns också rent ortodoxa partier -vad vill de?

De är klassiska särintressepartier. De vill ha budgetstöd till sitt skolsystem och sina institutioner,  bevara sabbaten (motsätter sig kollektivtrafik på sabbaten), bevara judiska gravar (protester mot akutmottagningen vid Barzilai-sjukhuset i Ashkelon).

Den främsta ideologiska skillnaden mellan ultraortodoxa och nationalreligiösa partier är synen på staten Israel. För de ultraortodoxa har staten Israel ingen religiös betydelse, den rätta vägen är enbart att hålla buden och vänta på Messias. För de nationalreligiösa är staten Israel en del av frälsningshistorien, en glimt av den messianska tiden. Därför har de också diametralt olika inställning till staten och dess institutioner.

Hur stort inflytande har rabbiner i politiken?

Väldigt stor i de ultraortodoxa partierna som Förenade Torahjudendomen och i Shas där de styr partierna och user kandidaterna.  I det Judiska Hemmet väljs kandidaterna demokratiskt. Där handlar det mer om att de individuella partimedlemmarna har nära kontakter med olika rabbiner, rådgör med dem och stöder sig på deras beslut.

Nu har vi pratat om landets judiska väljare, hur röstar Israels religiös minoriteter?

Den arabiska minoriteten har ett mycket lågt valdeltagande, runt 55%. De röstar främst på olika arabiska partier, som är mycket olika inbördes precis som de judiska. Men i den arabiska sektorn känner många att de inte kan påverka den politiska processen och väljer att avstå från att rösta, i protest eller av likgiltighet.

Den som bildar regering i Israel måste alltid ta hjälp av småpartier som då får vågmästarställning – ditt tips – hur ser det ut  när rösterna är räknade tror du?

Oj…Jag tror att Netanyahu kommer att bilda regering med sina ”naturliga koalitionspartners”, som han kallar dem – de ultraortodoxa och det Judiska Hemmet. Men för att balansera upp det lite kommer han att göra stora ansträngningar att få med några av mittenpartierna, som Yesh Atid och Kadima. Han vill på inga villkor vara på vänsterkanten i en högerextrem koalition. det vore för mycket huvudvärk. Därför blir det mycket intressant att se hur många mandat de små och mellanstora partierna lyckas uppnå, för det kan komma att bli avgörande för vilken karaktär Israels nästa regering får.

Annonser

Naftali Bennett – den religiösa högerns nya stjärnskott

Den nationalreligiösa sektorn i Israel har traditionellt alltid röstat Mafdal, en förkortning för National Religious Party. Nationalreligiösa kallas de religiösa israeler som går med en virkad kalott på huvudet (och inte en sammetskalott), gör militärtjänst och låter sina barn ta del av sekulär undervisning parallellt med den religiösa. Deras fruar brukar bära hatt eller sjal på huvudet och kjol, gärna i färggrannt tyg som sticker ut i folkmassan. De flesta religiösa bosättare på Västbanken hör till den här gruppen. Många bor också innanför gröna linjen, som i den lilla by där jag bor i norra Israel. En klar majoritet av de nationalreligiösa som jag känner kommer att rösta på Mafdal, som inför det senaste valet gick ihop med en falang av Nationella Unionen under namnet Habayit Hayehudi (Jewish Home) och dess nya stjärnskott Naftali Bennett.

NaftaliBennett

Bennett är de moderna nationalreligiösas absoluta favorit. Han är ingen skäggig bosättare med Uzi över axeln som kör en manglad Peugeot. Han har inget larvigt smeknamn på Yiddish. Bennetts föräldrar invandrade till Israel från USA, han gjorde militärtjänst i elitenheten Sayeret Matkal (ÖB:s specialstyrka), han har universitetsexamen i juridik från Hebreiska Universitetet i Jerusalem och startade 1999 ett hitechföretag som sysslade med IT-säkerhet och gjorde 2005 en schyssst exit när företaget såldes för 145 miljoner dollar. Han bor inte på Västbanken utan i prestigefyllda Tel Aviv-förorten Ra’anana. Allt detta är något som majoriteten av nationalreligiösa med tydliga politiska åsikter på högerkanten men med två fötter i den moderna världen identifierar sig med, och röstar på.  Bennetts politiska karriär började 2006, då han anslöt sig till Netanyahus kampanj och sedan var chef för premiärministerns kansli fram till 2008. Rykten påstår att hans avgång berodde på återkommande bråk mellan Bennett och Israels självutnämnda First Lady, Fru Sarah Netanyahu. Bennett sade helt enkelt åt frun att hon inte kunde lägga sig i allt som hände på kansliet, det gick inte att jobba så. Då fick han veta var skåpet skulle stå. Sedan dess är Netanyahu och Bennett inte bästa vänner längre. Istället har Bennett blivit ett litet men seriöst hot mot Likud på högerkanten.

Under hösten lyckades Bennett både att vinna partiledarposten och sluta en överenskommelse med större delen av Nationella Unionen. (Den mest extrema falangen av Nationella Unionen tycker att Bennett och hans gäng inte är tillräckliga hardliners, och bildade istället partiet Otzma LeYisrael). Han har lagt fram en plan för ”conflict management”, alltså inte en självständig palestinsk stat utan något annat. Vad man än tycker om hans åsikter så är Bennett en mycket intelligent och kompetent politiker som säkert kommer att lämna avtryck i politiken från och med nästa Knessetrunda.

Titta på följande Youtubeklipp där Naftali Bennett debatterar med Ed Husain på CNN angående en möjlig israelisk markinvasion under det senaste Gazakriget.

Det följande klippet detaljerar Bennetts ”Tranquilizing Plan” där Bennett förespråkar att Israel ska annektera C-områden (den som lagt upp klippet ser det som ett bevis för apartheid, vilket inte är Bennetts idé, men videon är engelsktextad och autentisk). Enligt min åsikt skriver väldigt många israeler under på Bennetts synsätt och hans förslag på hur konflikten ska hanteras.