Intervju med Elazar Stern

En av anledningarna till att jag startade den här bloggen var möjligheten att visa nyanserna i den israeliska politiken, bredden i frågeställningarna och presentera nya och okända politiker. Tvåstatslösningen är inte bara något som Meretz förespråkar utan ett koncept som delas av breda grupper i den sionistiska vänstern och mitten. Religiösa människor röstar främst till höger av värdekonservativa och utrikespolitiska skäl, men är i ekonomiska frågor  nära vänstern och mitten då de ofta representerar svaga grupper i samhället. Men det finns också religiösa som går över blockgränsen och sällar sig till ett mitten- eller vänsterparti.

Yediots politiska helgbilaga har en lång och intressant intervju med ex-generalen Elazar Stern, fallskärmsjägare som innehaft en rad tunga militära poster. Stern, som bor i det nationalreligiösa samhället Hoshaya i nedre Galiléen, gick i pension 2008 och ägnade sig i några år åt ideellt arbete, bl a frågor angående ultraortodoxas militärtjänst och integrationssvårigheter bland etiopier i Israel. Men nu i december 2012 så beslöt sig Stern för att ansluta sig till Tzipi Livnis parti ”Hatnua” (han kandiderar på fjärde plats på partiets lista) vilket utlöste en del bestörtning bland grannar och anhöriga. De flesta på Hoshaya röstar Habayit Hayehudi, Otzma LeYisrael eller Likud. Många av Hoshayas söner och döttrar studerar i religiösa institutioner på Västbanken och bosätter sig där permanent. Under Gazautrymningen 2005 hissade samhällets rabbin en svart flagga över sitt hus i protest mot vad många nationalreligiösa, både innanför gröna linjen och i bosättningarna, kallar ”fördrivningen”. Att i en sådan politisk omgivning ansluta sig till ett parti som målat tvåstatslösningen på sin fana inför valet är inte på något sätt okontroversiellt.

”Hur kan en person som du, en av de bästa vi har, en person med värderingar, ansluta sig till några av de lägsta personer som finns i Israel: Amram Mitzna och Amir Peretz?” frågade en av hans bekanta anklagande.

”Se vad som händer här”, svarade Stern. ”En person som Amram Mitzna – general i IDF, två militära hederstecken, f d beorgmästare i Haifa som av ideella skäl tog ett arbete som borgmästare i Yeruham (liten stad i Negevöknen) – beskrivs som en av de lägsta personerna i Israel på grund av att han har andra politiska åsikter. (…) Inte bara de som bor i Hoshaya älskar landet. Även de som bor i Kfar Shmaryahu och Tel Aviv älskar landet.”

Stern vill bryta stereotypen att nationalism är lika med Likud, och att judendom är lika med vägran att acceptera en tvåstatslösning. ”Jag vill återföra nationalkänslan till människor som inte röstar Lieberman, Bibi eller Bennett. Jag vill förklara att det sanna ”judiska hemmet” inte nödvändigtvis är de som motsätter sig en tvåstatslösning.” Stern stödjer en tvåstatslösning, både av moraliska skäl (”jag är son till Förintelseöverlevande och kan inte stödja diskriminering och förödmjukelse gentemot minoriteterna i Israel”) och av nationella skäl. ”Jag tror att om det finns en lösning så är det tvåstatslösningen. Det finns ingen annan lösning. (…) Jag tror på Tzipi Livnis logik som skiljer på de stora bosättningsblocken och de politiska bosättningarna. (…) Netanyahus byggnadsplaner är en fiktion i politiska syften, opium åt folket. Men det är ett antiisraeliskt beslut som skadar Israels intressen.”

Hur många röster Stern lyckas fiska från det nationalreligiösa lägret återstår att se. Men hans kandidatur är enligt min åsikt viktig då den motverkar den religiös-sekulära uppdelningen i det israeliska samhället, något Stern är mycket medveten om. Den motverkar också delegitimiseringen av mitten-vänstern som ”antisionistisk” och ”antireligiös”, vilket är en myt och en lögn i syfte att måla Likud och högern som de enda patriotiska partierna. Livni, som också har Amram Mitzna på sin lista, kan komma att göra ett mycket bättre val än förutspått bara för några veckor sedan.

Annonser

Likud släpper video: Vänsterns absurda teater

Likud fick för några dagar sedan kritik för sin obefintliga valkampanj. Netanyahu är ingen kandidat, förklarade sakkunniga kommentatorer, han är premiärminister. Så snart hans beslutsamma min börjar pryda reklamskyltar så är han inte längre Ledaren med stort L utan en kandidat av flera. Netanyahus strategi är att skapa rubriker i tidningarna, inte att presentera sin politik för allmänheten. Detta lär vara en av orsakerna till de många nyheterna om nya byggnadslov i bosättningar runt om Jerusalem: Netanyahu vill visa högern att han minsann inte bara pratar utan gör. Dessutom, tillade en politisk kommentator i TV, lägger Netanyahu upp en reserv av färdiga byggnadslov utifall att Obama och EU börjar visa tänderna efter valet. Då kan Netanyahu säga till högerpartierna: hör här, regeringen byggde mycket innan valet. Nu får ni förstå att vi har stor press på oss och inte kan bygga lika mycket som förut. Netanyahu sneglar alltså hela tiden åt konkurrensen från höger, inte åt vänstern som väl egentligen är de som borde utmana honom.

Men igår släppte Likud en video som attackerar vänsterpartierna och utlöste en del uppståndelse. 

Konceptet (som bygger på videon Potter Puppet Pals: The Mysterious Ticking Noise”, en av ina barns favoriter) är mycket enkelt: Shelly tjatar om staten och kapitalet, Yair Lapid är en spegelfixerad egotripp, Tzipi Livni är obeslutsam huruvida om hon ska kandidera eller inte, Zehava Gal’on skriker ”Slut på ockupationen”, Tzipi Livni och Shaul Mofaz sysslar med imbördes käbbel, Zehava Gal’on skriker ”Extremvänster”. Slutkören: ”Tillsammans ignorerar vi det verkliga livet/att ignorera verkligheten är hyckleri”. Shelly kommer på vad det är som tickar: ”Bara en atombomb”. Pang.  Ahmadinejad: ”Det är bara en atombomb i fredligt syfte”.  Om någon missat poängen: Vänstern är sysselsatt med egotrippar, inbördes käbbel och tröttsamma socialistiska mantran och ignorerar helt de strategiska hoten mot Israel.

Likuds slogan lyder ”En stark premiärminister – ett starkt Israel”. Man behöver nog inte vara råfeminist för att tycka att detta är en aningen förenklad, styrkefixerad och tröttsam slogan. Men samtidigt är hoten mot Israel mycket verkliga. En kommunalpolitiker från Lod uttryckte just detta i radion i eftermiddags. ”Netanyahu är den enda som kan stå upp mot de faror som hotar Israel”, sade han. Han är inte ensam. För att utmana det konceptet behöver två saker ske: världssamfundet måste vara mycket tydligt på Israels sida gentemot hotbilderna i regionen (som inte på något sätt inskränker sig till enbart Iran), och vänster-mittenpartierna måste ena sig och presentera en plan för hur dessa hot ska bemötas. Så länge varje parti fokuserar enbart på ett problem i taget så får vi en haltande och mycket otillfredsställande valkampanj, där den starke och stabile har stort försprång framför tjafsande gaphalsar.

Dynamik

Tidigare i år var det strid mellan Netanyahu och Moshe Feiglin. Till premiärministerns förtret hamnade Feiglin till slut på plats 14 på partilistan. +972 magazine´s kommentar (i slutet av november) till Likuds ”galna”  och ”radikala” lista http://972mag.com/the-likud-presents-the-craziest-most-radical-list-ever-expected-to-win-elections/60933/:

#14 Moshe Feiglin, who wants the state to encourage Palestinians – he once referred to them as parasites – to leave the country. Feiglin’s claim to fame was the civil disobedience campaign he launched against the Oslo Accord. One of his latest op-eds was titled, “I am a proud homophobe”.

Men nu blir Moshe Feiglin ändå Likuds ”poster-boy” för att partiet inte ska förlora alltför många nationalreligiösa väljare till Naftali Bennet och HaBayit Hayehudi. http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-4322457,00.html

Demokratiska gränsdragningar

Petitioner till centrala valkommittéen om att förbjuda vissa partier från att ställa upp i nyvalet. Överläggningar på onsdag. Kvinnogrupper vill diskvalificera Shas och UTJ eftersom det inte finns några kvinnor med på dessa partiers listor. Partiledarna säger att inga kvinnor kommer att rösta på deras partier om kvinnor finns med på listorna. Man menar att det inte rör sig om diskriminering, utan om att Halacha dikterar olika roller för män och kvinnor. Alla är lika värda, men åtskillnad och blygsamhet är nödvändigt och bra.

Andra petitionärer vill diskvalificera de arabiska partierna. Vissa talar specifikt om att förbjuda Hanan Zoabi från att kandidera till Knesset. Andra vill diskvalificera Otzma LeYisrael.

Diskriminering, bristande lojalitet, rasism?

Utspel från Shelly Yachimovich, 17/12

Yachimovich kan tänka sig östra Jerusalem som huvudstad i en palestinsk stat. Hon menar dock att så länge som det finns något fredsavtal kommer hon inte att föreslå minskade budgetanslag för bosättningarna på Västbanken. Hon hänvisar till ”Clintons parametrar” och menar att de flesta i Israel, inklusive i Likud, håller sig till den utgångspunkten: ”1967 års gränser”, stora bosättningsblock ska dock finnas kvar och tillhöra staten Israel. Avoda är inte ett vänsterparti. Avoda är i mitten. Hon hänvisar till Rabin och talar om pragmatism. Det har aldrig handlat om romantiska fredsdrömmar. Avoda har alltid bestått av både hökar och duvor. Rabin var snarast en hök, men kom via analyser av läget och pragmatism fram till det låg i Israels intresse att agera proaktivt och välkomna fredsförsöken på 90-talet.

Israels vänster har under årens lopp kommit med en massa slogans angående palestinierna och freden, men detta har skett på bekostnad av de socioekonomiska frågorna. Avoda tar nu tag i ekonomin, på ett historiskt sätt. Hon avfärdar kritiken mot partiets ekonomiska politik. Den som säger att hennes plan är orealistisk, bör då presentera ett alternativ, för alla att beskåda och begrunda. Netanyahu borde berätta om de budgetnedskärningar han planerar att införa efter valet.

Yachimovich sa för några dagar sedan att Lieberman är ”korrupt” och ”farlig”. Hon kan inte tänka sig att sitta i samma regering som Beteinu-ledaren. Hon motsätter sig förhandlingar om erkännande och en uppgörelse och kommer att argumentera för att det blir en rättegång för Lieberman.

Hon hyllar Moshe Mizrachi, mannen som ”modigt” förhörde Lieberman. Åtalet har lett till anspänningar och stress inom Likud. Yachimovich tolkar Likudledarnas agerande och utspel i samband med åtalet mot Lieberman som att man inte alls är säkra på att vinna valet.

Gör den här intervjun och det här utspelet någon skillnad? Finns här några överraskningar, något som rör om i grytan? Nja. Det är fem veckor till valet. Det krävs nog mer aggressiva och fokuserade utspel för att på allvar utmana Likud/Beteinu.

Israelisk resiliens (perceptioner, siffror, valfrågor)

Artikel i Ynet – Social Resilience Index: Israelis feel less secure:  En av tre i Israel upplever att de bara har råd med det mest nödvändiga, att de lever på något slags miniminivå. Endast 26% anser att landet kommer att kunna erbjuda en ljus framtid för nästa generation. Endast 46% anser att medborgarna får bra skydd och hjälp av staten. I artikeln på nätet följer sedan detta: ”…and only 58% said that Israel was the best country for Israelis to live in.” Sammantaget visas en lång rad trista tendenser. Det vi ser idag är de ”sämsta” siffrorna på sju år. Förtroendet för myndigheterna sjunker, optimismen avtar och det blir allt svårare för alltfler att få ihop ekonomin.

Ökade farhågor för att man ska bli arbetslös. Endast 49% känner sig förvissade om att deras nuvarande jobb är säkert och tryggt.

Endast 22% (det lägsta siffran under de senaste sju åren) har förtroende för rättsväsendet. Endast 14% har förtroende för polisen. Lika dåligt ställt är det angående förtroendet för andra delar av samhället (sociala välfärdsåtgärder – 14%; sociala välgörenhetsorganisationer – 23%; media – 10%; politiska partier – 7 %.)

76% (den högsta siffran på sju år) anser att korruptionen inom regeringen är på en hög eller väldigt hög nivå. 77% anser att de politiska partierna är väldigt korrupta. 59 % anser att Knesset lider av svår korruption. Även övriga myndigheter och lokala institutioner får uselt betyg.

Så ser väljarna på verkligheten, på det som politikerna nu talar, bloggar och utspelar vitt och brett om. Det handlar alltså om förtroendekriser, om ökad polarisering, om ökade klyftor mellan fattiga och rika  – samt om stora skillnader i hur man uppfattar situationen i samhället. Men inte särskilt många tycks tro att Livni, Yachimovich och Lapid har något annat att erbjuda än more of the same.

Vad säger partiledarnas Facebooksidor om valkampanjen?

Morgonens nyheter handlar mest om dödsskjutningen i Conneticut, men på Facebook och Twitter är valrörelsen i full gång. Alla israeliska partiledare med undantag av United Torah Judaism har egna Facebooksidor där de lägger ut info, bilder och uppdateringar. Myllret av partier och de försumbara skillnaderna mellan flera av dem (vem kan på rak arm peka ut de ideologiska skillnaderna mellan Kadima, Hatnua och Yesh Atid?) gör det nödvändigt för partierna att profilera sig och driva en specifik fråga som väljarna kan identifiera dem med. En snabb Facebooksökning på ledarna för de största partierna ger en tydlig hänvisning till vilka valfrågor de olika partierna driver och också hur partiledarna vill uppfattas i allmänheten. Mycket intressant och lärorikt.

Först ut: Zehava Gal’on (Meretz) som i sin statusuppdatering kommenterar Meretz lista på kandidater med tillägget ”En röst på Meretz är en säker röst för social rättvisa och fred, separation av stat och religion, mänskliga rättigheter, kamp mot rasism, ett slut på ockupationen, jämställdhet och anställdas rättigheter”. Sidan pryds av en rad bilder på Meretz Knessetkandidater med slogan ”Meretz: en säker röst mot Bibi”. Och visst är Meretz mot Bibi. Men det lilla ordet ”säker” är inte riktat mot Bibi, utan mot Shelly Yachimovich som hittills vägrat att lova att Labor inte går med på en koalitionsregering med Bibi och Lieberman.

meretz campaign

Meretz och Labor fiskar röster i samma vatten, och konkurrensen är benhård. Samtidigt så måste man vara försiktig med frontalangrepp på likasinnade partier. Meretz fixar detta galant med ett enda ord. Ändå: de övertygar de redan övertygade och tar definitivt inga röster från högersidan – Likud och de religiösa partierna.

Shelly Yachimovich däremot verkar inte bry sig så mycket om att bråka med vänsterpartierna. För henne är det Bibi som är motståndaren. ”Den här bilden har jag gjort med vår nya app”, skriver hon i en statusuppdatering och uppmanar Laborväljare att skapa sina egna bilder. På Shellys bild står det ”Bibi är bra för Lieberman, Shelly är bra för dig”. Texten är en variant på hennes bakgrundsbild: ”Bibi är bra för de rika, Shelly är bra för dig”.

shelly bibi

Kampanjen – o, detta med intertextualitet i politiska slogans – är en pik till Bibis valslogan för några år sedan: ”Bibi – bra för judarna” (underförstått, han är tuff mot araberna). Men, märk väl: detta betyder fortfarande inte att Shelly inte förr eller senare hamnar i en koalitionsregering med Netanyahu & Co. Israelisk politik är mycket flexibel när det kommer till sådana beslut.

Både Labor och Meretz är partier med historia och tydlig ideologisk förankring. När vi närmar oss mitten blir det däremot svårare med den saken. Tzipi Livnis nya parti ”Hatnua” väljer istället att framhäva Tzipi Livnis utrikespolitiska erfarenheter. Bakgrundsbilden visar Tzipi med Sarkozy, Tzipi med Ban Ki-Moon, Tzipi med Obama, Tzipi med Bush och Peres, Tzipi med Hillary Clinton och Tzipi med amerikanska (!) flaggan som bakgrund. (Haram, som mina arabiska vänner skulle ha sagt. Vänta tills vi når högern, där är den israeliska flaggan garanterat allenarådande.)

tzipi

Att en israelisk politiker väljer att profilera sig genom sina amerikanska kontakter, och med en amerikansk flagga, är så vitt jag vet ganska ovanligt. Men Tzipis bilder riktas åt ett håll: Bibi Netanyahu, Mr. America i Israel, mannen som bott och levt i USA och kan Amerika utantill. Tzipi Livnis bilder säger: Bibi är inte längre den som kan garantera Israels relationer med omvärlden och främst med USA. Hans politik har lett till ansträngda relationer med EU och USA. Jag är den som kan fixa detta. Hatnua är inget riktigt parti, det är en grupp politiker som gillar Tzipi Livni. Slogan: ”Hatnua: under ledning av Tzipi Livni”. Partiet, det är jag.

Ex-journalisten Yair Lapid har nog en hel del bilder på sig själv med diverse politiker, rika och berömda personligheter men väljer istället att lägga upp partiets valslogan ”Vi har kommit för att förändra – Yesh Atid under ledning av Yair Lapid”. Lapid vill förändra den ”gamla” politiken, den som handlar om att positionera sig och göra smarta drag, och istället föra en ”ny” politik. Men partiets senaste kampanj, som uppmärksammades i gårdagens TV-nyheter, går helt i hans fars Tommy Lapids (Shinui) hjulspår. Yesh Atid-aktivister gick in i det ultraortodoxa Mea Shearim-kvarteret i Jerusalem och satte upp traditionella Pashkevil-plakat som dock hade ett annat innehåll än vanligt: de uppmanade till ”lika fördelning av bördan”, dvs krävde att ultrartodoxa ska göra militärtjänst och delta i arbetslivet. Bildtexten nedan lyder ”Ditt barn kommer att bära båren själv. Vi har kommit för att förändra – så att alla tjänar staten”.

yesh atid

Kadima verkar inte direkt ha någon kampanj, av Shaul Mofaz Facebooksida att döma. Mofaz har egentligen bara ett kort att spela ut som politiker: sin militära bakgrund och erfarenhet som ÖB och försvarsminister. I hans senaste statusuppdatering hyllar han de soldater som utmärkt sig under 2012. Till skillnad från Yachimovich, Lapid och i viss mån Livni kan Mofaz utmana Netanyahu i säkerhetspolitiska frågor, främst angående Hamas, Syrien och Iran. Men frågan är om det räcker för att fiska röster i Israels krympande sekulära medelklass. Förmodligen inte.

Så till det parti som utan större tvivel kommer att vinna valet: Likud under ledning av Benjamin Netanyahu. Intressant att notera att han använder den engelska versionen av namnet (Benjamin) istället för den transkriberade från hebreiska (Binyamin). Som naturlig vinnare behöver han varken lägga upp bilder på sig själv med tunga utländska politiker eller formulera spetsfyndiga slogans. Bibi visar upp en beslutsam min med den israeliska flaggan i fonden. Bakgrundsbilden visar Bibi iklädd svart sammetskalott (klassiskt rena former, ingen överdriven identifikation med bosättarrörelsens virkade kalotter) framför Västmuren, judendomens heligaste plats. Fler bilder visar Netanyahu, igen iförd svart kippa, tända Chanukkaljus vid Västmuren, och Netanyahu framför en mikrofon i premiärministerns kansli. Netanyahu är den patriotiske statsmannen personifierad, med ett djupt och osvikligt band till den judiska traditionen.

bibi

En statusuppdatering från igår förstärker intrycket av Netanyahu som den ståndfaste försvararen av Israel och det judiska folket:

”Over the weekend, Hamas held festivities and demonstrations in Judea and Samaria to mark 25 years since it was founded. With the approval of Abu Mazen, they called for the destruction of Israel and the expulsion of Jews from Jerusalem and from every point in the State of Israel. We have been here in Jerusalem, not for 25 years; we have been here in Jerusalem for 3,000 years. We have been in the Land of Israel for close to 4,000 years. We have a strong and steadfast national will, the continuous historical consciousness and strength of soul of a people that has struggled for its homeland and knows how to maintain its state. The State of Israel, Jerusalem and the Western Wall will remain ours forever.”

Netanyahus meddelande riktas åt två håll: dels åt vänstern och Tzipi Livni, som skarpt kritiserat Netanyahuregeringen för att ha förhandlat med Hamas men inte med Abu Mazen. Hamas och Abu Mazen är samma sak, säger Netanyahu: Hamas verkar med Abu Mazens goda minne. Men Netanyahu positionerar sig inte främst emot vänstern – den utgör inget hot och är i bästa fall en foglig koalitionspartner som gör det möjligt för Likud att positionera sig bekvämt i mitten av koalitionen – utan emot den religiösa nationalistiska högern i form av Netanyahus f d kanslichef Naftali Bennet. Netanyahu är minst lika bunden till den judiska historien och traditionen som Bennett, säger bilderna och texten. Netanyahu kommer inte att sälja ut landet Israel till araberna mer än Bennett kommer att göra det. Netanyahu är inte virkad-kippa-bosättare, han bär en klassisk svart kippa som får representera hela judenheten. Netanyahu är en statsman, inte en politiker, och han stoppar Bennett i bakfickan. Detta är extra påfallande då Netanyahu beslutat att göra gemensam lista med uttalat sekulära Israel Beiteinu inför nästa Knesset. Tydligt är att Netanyahu inte har lust att förlora de religiösa väljarna, även om han gjorde allt för att putta ner dem från listan och även aktivt blandade sig i de interna valen i Habayit Hayehudi. Även stora statsmän måste ibland försvara sig mot envetna konkurrenter på hemmaplan.

Avigdor Lieberman (Israel Beiteinu) tänder också Chanukkaljus på sin FB-sida, men använder ingen bakgrundsbild från Västmuren utan nöjer sig med en stor israelisk flagga. Lieberman verkar hålla en ganska låg profil just nu – han berättar om möten med sina politiker och ber om ursäkt för sitt tal om Zehava Gal’on, Shelly Yachimovich och Tzipi Livni som tjatiga polskor (alla tre krävde hans avgång pga anklagelserna om trolöshet mot huvudman, vilket vi skrivit om här i tidigare poster). Enda slogan i sikte: ”Ord är ord”. Lieberman sade igår att han kommer ta aktiv del i valkampanjen trots att han avgått, så vi får nog avvakta och se hur han kommer att uttala sig så snart detaljerna kring rättegången blir klara. Vi har inte hört det sista ordet från Lieberman än på länge.

Så sist men inte minst: Naftali Bennett, som vi redan skrivit om här och här/. Bennetts bakgrundsbild berättar om en ekonomi på uppgång. Just den där sicksack-pilen uppåt är en av Netanyahus varumärken, och Bennetts nedtoning av det religiösa budskapet till förmån för det ekonomiska är definitivt riktat mot Netanyahuväljare. Bennett behöver inte bevisa sin religiositet, till skillnad från Netanyahu, utan framstår istället som en modern pappa som promenerar i skogen med yngsta barnet i en sele på magen. ”Naftali Bennett – en början på något nytt””, lyder partiets slogan. Han attackerar Hamas och den palestinska myndigheten på samma sätt som Netanyahu, men till skillnad från Likud så har Bennett lagt fram en plan för hur konflikten ska hanteras, åtminstone temporärt. Precis som Labor och Meretz fiskar Likud och Habayit Hayehudi bland samma väljare. Frågan är inte vem som vinner – det gör Likud – utan hur stort inflytande uppstickaren Bennett kommer att få på högerkanten. 10 mandat eller 16? Kan Bennett dra till sig röster från de yngre och från soffliggarna? Valrörelsen har bara börjat – vi får tills vidare hålla ögonen på opinionsundersökningarna. Och på Facebook.